Anders Gram

Vaknade igårmorse efter en dröm om Anders. Det känns konstigt och makabert, eftersom att det enda stället jag någonsin träffat honom på är i mina drömmar. Och nu fortsätter jag att träffa honom där, som vanligt, även om jag vet att de som faktiskt älskat och levt med honom aldrig mer får se honom som de är vana att göra. 

Vi träffades på en chatt när jag var runt 12, och hade känt varandra i nästan 8 år. Vissa delar av livet pratade vi varje dag. Anders gav mig mycket, det gjorde han. Och jag förstår att folk som läser det här kommer att tycka att jag är en dum brud, som påstår att jag känner honom nu, bara för att få vara med där det händer. Men jag kan inte förklara, eller få någon att förstå hur stor impact folk på min msn haft på mitt liv, även om jag aldrig träffat dom. 

Men det var längesen vi pratade sist, och en dag hände det något, kanske en olycka? Jag fick aldrig veta. Anders försvann förevigt, bara 21 år gammal. Och jag vaknar med dåligt samvete efter att ha drömt om honom, igen. Och jag lider med alla er som känt honom bättre än mig, igen. Och jag hoppas varje dag att livet läker era sår och att det någon gång inte gör lika ont... Varje dag. 

Tack och förlåt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0